Första gången jag kom riktigt nära hiv och
aids var för mer än tio år sedan i Zimbabwe. Då arbetade jag med ett
ungdomsutbyte mellan Zimbabwe och Sverige med sex deltagare från respektive
land. Många av deltagarna arbetade med hiv eller frågor om sexualitet. I början
av 2000-talet var hiv-prevalensen mycket hög i Zimbabwe, bland de högsta i
världen där var tredje person beräknades leva med hiv. Alla mina vänner i Zimbabwe levde mycket nära
hiv, antingen genom att de själva levde med hiv eller att en vän eller
släktning levde med hiv. För hiv drabbar inte bara den person som lever med
viruset, utan även många i dess omgivning.
Nu tio år senare är jag återigen i södra
Afrika, men denna gång i Sydafrika. Idag under världsaidsdagen uppmärksammas frågorna
runt om i världen. Just Sydafrika är det land där flest människor beräknas leva
med hiv. Mer än 5 miljoner beräknas leva med hiv, vilket är mer än halva
Sveriges befolkning. Hur går då utvecklingen? Har det hänt något på dessa tio
år? Jo, utvecklingen går framåt. Färre får ett positivt hiv-besked och allt
fler får tillgång till bromsmediciner. UNAIDS rapport från 2012 visar att det
år 2011 är 700 000 färre som får hiv jämfört med för tio år sedan och med hjälp
av effektiv medicinering föds allt färre barn med hiv. Ett framgångsrikt
preventivt arbete och tillgång till bromsmediciner minskar överföringen.
Även om utvecklingen går framåt så är det idag 34 miljoner
människor som lever idag med hiv, av dessa bor 23,4 miljoner i Afrika söder om
Sahara. I denna del av världen är det framförallt unga och kvinnor som drabbas. Detta
till stor del på grund av ojämlika maktstrukturer som innebär att alla
människor inte har möjlighet att säga ja eller nej till sex. Och även om det är
många som får tillgång till bromsmediciner så är
det fortfarande många som lever med hiv som inte får det.
För tio år sedan när jag var i Zimbabwe bodde jag tillsammans med min
vän Patience. Vi pratade ofta om hiv och det stigma som drabbar människor som
lever med hiv. Det var då få som ville testa sig då tillgången till bromsmedicinerna
var dålig och få ville få ett positivt besked om de ändå inte kunde få tillgång
till medicinering. Resultatet av ett positivt besked kunde istället bli diskriminering.
Att testa sig sågs inte sällan som alltför riskabelt. Patience har nu lämnat
Zimbabwe och bor istället i Sydafrika. När vi idag, tio år senare, pratar om hiv
frågar jag henne om det har blivit bättre. Visst, det går framåt, färre får ett
positivt besked och alltfler får tillgång till medicinering men stigmat och
diskrimineringen kvarstår. Ett positivt besked ses fortfarande som skamfyllt
och hon har få vänner som vågar prata öppet om sin hiv-status. Vi pratar om vad
lösningen är- och hennes svar är enkelt och rakt- en situation där kvinnor och
män är jämlika där alla har möjlighet att säga ja eller nej till sex och där
fattigdom inte innebär att personer måste säga ja till sex mot sin vilja.
